Om jag kunde drömma, Stephenie Meyer
Jag var tacksam över att slippa svara henne högt. Vad skulle jag säga? "Ingen orsak, det var ett rent nöje?" Det var det inte. Jag tyckte inte om att lyssna på Jaspers inre kamp. Var det verkligen nödvändigt att experimentera på det här sättet? Vore det inte säkrare att erkänna att han kanske aldrig skulle kunna behärska sin törst som resten av oss kunde, och inte utsätta honom för de här påfrestningarna? Varför utmana ödet?
Det hade gått två veckor efter våran senaste jakt. Det hade inte varit någon särskilt svår tid för resten av oss. Lite besvärande ibland - om någon människa kom för nära eller om vinden blåste åt fel håll. Men människor kom sällan särskilt nära. Deras instinkter sa dem vad deras medvetande aldrig skulle förstå: vi var farliga.
Jasper var väldigt farlig just nu.
En tjej stannade till vid bordet närmast oss för att prata med en kompis. Hon drog fingrarna genom sitt kortklippta, bruna hår och värmefläktarna blåste hennes doft åt vårt håll. Jag var van vid hur doften fick mig att reagera - den torra värken i svalget, det ihåliga suget i magen, musklerna som automtiskt spändes och giftet som rann till i munnen...
Det var helt normalt och oftast ganska lätt att ignorera. Men det var svårare nu och känslorna var dubbelt så starke eftersom jag övervakade Jaspers reaktion. En tvillingtörst, inte bara min egen.
Jasper tappade kontrollen över sin fantasi. Han föreställde sig att han reste sig upp från sin plats bredvid Alice och ställde sig bredvid människoflickan. Han föreställde sig hur han böjde sig ner, som för att viska i hennes öra, och lät sina läppar röra vid hennes hals. Han föreställde sig hur det varma blodflödet under hennes tunna hud skulle kännas mot hans mun...
Jag sparkade till hans stol.
Han mötte min blick som hastigast och tittade sedan ner. Jag hörde skam och upproriskhet krocka i hans tankar.
"Förlåt", muttrade han.
Kommentarer
Trackback
