Jag hejdade grimasen som skulle ha avslöjat hennes lögn. Vi måste hålla ihop, Alice och jag. Det var inte lätt att kunna höra röster eller se visioner av framtiden. Vi var missfoster i en värld av monster. Vi beskyddade varandras hemligheter.

"Det hjälper lite om man tänker på dem som människor", föreslog Alice och hennes höga, musikaliska röst var för snabb för att mänskliga öron skulle kunna uppfatta den. "Hon heter Whitney och har en lillasyster som hon avgudar. Hennes mamma bjöd Esme på trädgårdsfest. Minns du det?"

"Jag vet vem hon är", svarade Jasper bryskt. Han vred på huvudet för att titta ut genom ett av de små fönstren strax under taket i det långa rummet, hans tonfall markerade att samtalet var över.

Han behövde jaga i natt.Det var löjligt att ta sådana här risker, att försöka sätta hans styrka på prov och bygga upp hans motståndskraft. Jasper borde helt enkelt acceptera sina begränsningar och arbeta utifrån dem. Hans tidigare vanor gynnade inte den livsstil vi valt, han borde inte pressa sig själv så här.

Alice suckade tyst, reste sig upp, tog sin matbricka - sin rekvisita egentligen - och lämnade honom. Hon visste när han hade fått nog av hennes uppmuntran. Även om Rosalies och Emmets relation var mer uppenbart, så var det Alice och Jasper som kände varandra utan och innan. Som om de också kunde läsa tankar - men bara varandras.

Edward Cullen.

En reflexreaktion. Jag vred på huvudet när jag hörde mitt namn, trots att det inte uttalats högt utan bara tänkts. en halv sekund såg jag in i ett par stora chokladbruna ögon i ett blekt hjärtformat ansikte. Jag kände igen ansiktet, trots att jag aldrig sett de förut. Det hade figurerat i nästan alla människorna tankar under dagen. Den nya eleven, Isabella Swan. Dotter till stans polischef, som flyttat hit på grund av någon ny vårdnadshavarsituation. Bella. Hon hade rättat alla som använt hennes dopnamn...

Jag vände uttråkat bort blicken igen och det tog en sekund innan jag insåg att det inte var hon som hade tänkt mitt namn.