Sonja var verkligen snabb. Hon sprang in i Klas rum. Där tog hon en kudde och överkastet till sängen. Så sprang hon ut i farstun. Hon la kudden på Trolles rygg. Sen hängde hon överkastet över ponnyn.

Det var Kalle Lundström som kom. Han var em glad och trevlig person.

"Goafton, goafton", hälsade han. "Vad sysslar ni med, gott folk? Ni ska väl inte flytta? Det tycker jag vore tråkigt!"

"Närå," sa Klas. "Vi ska inte flytta. Vi ska bara slänga ut det här ... ja ... det här skåpet."

"Det ser tungt ut", sa Lundström. "Låt mig ta ett tag!"

"Nej", sa pappa snabbt. "Tack ska du ha! Men det är inte särskilt tungt. Det är bara lite besvärligt. Det är lite... lite sönder. Ma måste ta försiktigt. Man måste veta var man ska lyfta."

"Men är det så viktigt? Ni skulle ju bara kasta ut det", undrade Lundström.

"Vi ska inte kasta ut det. Det är bara Klas som säger så", sa pappa nervöst. "Nej, vi ska ge det till någon. Någon som behöver det. Men Klas säger kasta ut. Han tycker visst att det ska bli skönt att bli av med det. Eller hur, Klas?" Pappa pratade på. Och Lundström stannade i trappan. När som helst kunde skåpet frusta eller prutta eller kanske skria under överkastet.

"Ja, jag ska ju inte lägga mig i", sa Lundström vänligt. "Hoppas det går bra. Tur att hissen är lagad. Men- vilka roliga fötter hästen har!"

Trolles hovar och en bit av benen syntes under överkastet. Det hade de inte märkt.

"Jaa, dom har suttit på en riktig häst", sa Klas snabbt.

Kalle Lundström gav till ett gapskratt. Han kilade snabbt nerför trapporna. De visste inte vad han trodde.

Linnéa