Just då ringde det på dörren. Mamma som var på väg till balkongen gick och öppnade dörren. Utanför stod Sven, ridläraren. Han hade deras köksmatta på armen.

"Det är väl er matta?!, sa Sven artigt. Han lämnade fram mattan.  "Jag gick förbi och såg att den låg på gatan. Jag tyckte det var synd."

"Tack så mycket", sa mamma. " Det var väl snällt! Alla dessa trappor och hissen som är trasig. Men, jag förstår inte. Hur kunde du  veta att det var vår matta?"

"Jag kände det på mig", sa Sven och började gå nerför trapporna. "Hej då. Ta väl hand om Trolle!"

Mamma gick in med mattan. Hon såg förargad ut. Hon la mattan i ett hörn. Så satte hon sig vid bordet och började äta. Grönsakerna hade hon glömt.

"Varför hänger ni ut mattan så den faller ner på gatan?", grälade hon. "Nu är den smutsig. Någon får gå ner och piska den sen." När de hade ätit en stund sa mamma:

"Jag hör samma dunsar igen. Men ute i farstun hördes dom inte.Konstigt! Och Sven sa att vi ta väl vara på Trolle. Vad menade han med det? Det ska väl han göra. Sonja, du har väl inte hittat på något? Du har väl inte bett om att få ta med Trolle till landet?"

Hon tittade på Sonja. Sonja blev alldeles röd i ansiktet. Klas försökte hålla sig för skratt. Han gömde ansiktet i händerna. Det kom små pip från honom. Pappa var röd han också. Han sa:

"Nej, det kan jag lova. Det har hon inte gjort." Sen tog han en näsduk och snöt sig.

Just då ringde det på dörren. En hård och skarp signal. Mamma hoppade högt. Hon sprang och öppnade.

Linnéa