Det här var den tid på dagen då jag som mest önskade att jag kunde sova. High school. Eller var "skärselden" ett bättre ord? Om det överhuvudtaget fanns ett sätt för mig att göra bot för mina synder, borde detta på något sätt bidra till poängräkningen. Tristessen var inte något jag vande mig vid - varje dag var mer hopplöst monoton än den föregående.

Jag antar att det här var mitt sätt att sova - om man definierar sömn som den overksamma fasen mella aktiva perioder.

Jag stirrade på sprickorna i putsen i kafeterians bortre hörn och föreställde mig mönster i dem som inte fanns där. Det var ett av mina knep för att avskärma mig från alla röster som forsade genom huvudet.

Flera hundra av dessa röster ignorerade jag av ren leda. När det gällde det mänskliga sinnet hade jag hört allt och lite till. Idag kretsade allas tankar kring något så banalt som ett nytillskott i den lilla elevgruppen här. Det krävdes så lite för att engagera dem. Jag hade sett det nya ansiktet i tanke efter tanke, från alla vinklar. Bara en vanlig människoflicka. Upphätsningen över hennes ankomst var tröttsamt förutsägbar - som att visa ett litet barn ett blankt föremål. Hälften av de fåraktiga hanarna föreställde sig redan att de blev förälskade i henne - bara för att hon var något nytt att titta på. Jag ansträngde mig hårdare för att stänga ute deras tankar.